Konst måste bedömas objektivt

En del hävdar att det är en smaksak vilken musik vi lyssnar på, eller vilka tavlor vi gillar. Detta är konstsubjektivismens misstag! Vi måste istället genom tänkande komma på fundamentala principer. Det torde inte vara omöjligt.

Man kan se konstsubjektivismen som en mindre långtgående variant av konstnihilismen. En subjektivist kan alltså ljuga medan en nihilist enbart kan hyckla. Språkligt sett uttalar sig subjektivisten om sina egna känslor inför ett visst stycke eller en tavla. Det kan också vara fråga om vad majoriteten tycker, dvs staten och i vårt fall den socialdemokratiska hegemonin. "Att Britney Spears är bra" betyder då alltså att de flesta som styr musikindustrin och regeringen tycker så!

Vi får ju gigantiska problem med detta när andra kulturer skall bedömas. Vidriga toner framgnisslade ur vevlutor eller brölande från mastodontlurar var säkert uppskattade inslag i det gamla Skandinavien eller Tibet. Är detta alltså OK? Säger man så hamnar man otvivelaktigt i konstrelativism! Säkerligen är Du överens med mig om det farliga och negativa i detta. Det behövs därför en långtgående intellektuell diskussion i landet om hur man slutgiltigt ska fastslå god smak.

Eller är vad som helst OK? Vad skulle Du anse om någon sade att följande klädstil vore lika bra som exempelvis kostym: