Vad Ayn Rand förstod - och inte förstod
Alltid lika kreativa tankesmedjan Timbro har haft en tävling om vem som kan skriva den bästa uppsatsen om Ayn Rands bok "Atlas Shrugged". Jag har med stort intresse följt denna tävling och kan konstatera att Boris Benulic vann andra plats. Han förgyller Metros kolumner med sina stillsamt ödmjuka funderingar och har nu skrivit en artikel om vad han anser om ryskans filosofi.
"A = A" är en av Rands grundprinciper. Eller som Benulic skriver:
Sedan skriver han om Joe Durso, som drog ned byxorna framför en motspelare. Detta menar Benulic var något storslaget. Här ser jag dock ett fel både i Rands och Benulic filosofi. De går inte tillräckligt långt. Varför släppte han inte en ljudlig fjärt? Varför orsakade han inte kraftfull åverkan på bollplanen? Och varför vrålade han inte åt alla åskådare att gå sin väg, så att han kunde bränna ned hela anläggningen?
För att förstå svaret på den frågan måste vi inse att problemet med Rand är att hon inte inser destruktivitetens kraft. Hon får många detaljer rätt men inser inte värdet av krossandet och den närmast paniska glädje man kan upptäcka när man ser denna kraft. Tobias Struck är på rätt spår i sitt omhuldande av vrede, men kommer inte tillräckligt långt.
Själv vill jag slå sönder Rands arvtagares bostäder, bränna sönder alla hennes böcker och fullständigt utplåna alla spår av henne. Samtidigt älskar jag hennes filosofi och hennes livsgärning och inser att detta är min grundläggande existens, kraften som måste tyglas och bli konstruktiv. Först då kan jag uppskatta och inse att hon, trots ett intellekt likt en gnistrande rubin, inte kunde komma på att destruktivitet leder till konstruktivitet. Den elit vi tillhör har dock överseende med att alla inte har det lika förspänt som vi! Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet, oavsett intelligensnivå.
"A = A" är en av Rands grundprinciper. Eller som Benulic skriver:
Men idén om att allt är relativt, att A inte är A, utan lika gärna kan vara B eller C eller ett klarinettsolo gör att inget blir mätbart. Och om A inte är A utan lika gärna kan vara något annat så finns det ju egentligen ingen grund för konflikter, för om A inte är A – hur kan vi då inte säga att något är rätt eller något är fel? Allt beror på omständigheterna. Inget är säkert, allt är tolkningsbart – och detta är en medveten strategi som statens och fackföreningarnas byråkrater tänkt ut under långa seminarier på de herresäten som kallas kursgårdar och som bekostats av fackföreningsavgifter.
Sedan skriver han om Joe Durso, som drog ned byxorna framför en motspelare. Detta menar Benulic var något storslaget. Här ser jag dock ett fel både i Rands och Benulic filosofi. De går inte tillräckligt långt. Varför släppte han inte en ljudlig fjärt? Varför orsakade han inte kraftfull åverkan på bollplanen? Och varför vrålade han inte åt alla åskådare att gå sin väg, så att han kunde bränna ned hela anläggningen?
För att förstå svaret på den frågan måste vi inse att problemet med Rand är att hon inte inser destruktivitetens kraft. Hon får många detaljer rätt men inser inte värdet av krossandet och den närmast paniska glädje man kan upptäcka när man ser denna kraft. Tobias Struck är på rätt spår i sitt omhuldande av vrede, men kommer inte tillräckligt långt.
Själv vill jag slå sönder Rands arvtagares bostäder, bränna sönder alla hennes böcker och fullständigt utplåna alla spår av henne. Samtidigt älskar jag hennes filosofi och hennes livsgärning och inser att detta är min grundläggande existens, kraften som måste tyglas och bli konstruktiv. Först då kan jag uppskatta och inse att hon, trots ett intellekt likt en gnistrande rubin, inte kunde komma på att destruktivitet leder till konstruktivitet. Den elit vi tillhör har dock överseende med att alla inte har det lika förspänt som vi! Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet, oavsett intelligensnivå.
posted by Gunnar Spindelkrok at 11:27 PM
4 Comments:
Gunnar. Jag gillar Benulic, snackade länge med honom på Bokmässan, trevlig, smart socialist.
Varför kommer jag inte tillräckligt långt? Jag tror att en transformation och raffinering av de djupaste instinkterna är nödvändig utanför det rimliga nödvärnet. Utan etiska priciper till skydd för våld, stölder, förtal och bedrägerier, så tror jag varken att individen eller samhället kan utvecklas.
Artikulation av vrede har så många möjligheter. Det bestämmer inte jag över och vill inte lägga mig i, men utan lag och vett står vi oss slätt.
Jag är med Dig i det mesta och tycker det är bra att Du talar om en raffinering av grundläggande instinkter. Det är precis det jag menar när jag skriver att destruktivitet leder till konstruktivitet. Men poängen är att man verkligen måste omhulda destruktiviteten för att verkligen göra sin kraft större - man måste drömma om utplåning, krossande och explosioner. Först då kan ens vrede bli riktigt stark och man kan förverkliga exempelvis modern Sefiroth (som jag för övrigt uppskattar). Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet.
Gunnar. Inte bara drömma om det. En dikt bara till dig:
Jag eldar på min mark i natt.
Gammalt bråte - men en cykel...
Den kan väl inte brinna upp?
Nej den kan sotas ned. Det är som med Domkyrkan i Lund: Sot är vackert.
Jag trampar genom skogen med en bunt gamla brev. Det är inte mycket med dem nu, sönderkyssta redan - men jag vill ändå bränna dem.
När det ringer i mobilen svarar jag med en hes väsning: "Räven". Det klickar till och tutar. Då var det ingen som kände mig ändå.
Någon sjunger i myren medan björknarna bleknar och solen letar sig fram runt fyrasnåret. Solen som ett skratt över lumpen som torkar fast den vill så gärna surna mer.
Jag eldar på min mark i morgonrodnad över fjällen.
Tack, det var mycket vackert! Där finns något naturromantiskt som jag visserligen anat men inte riktigt vågat tro att Du hade i så hög grad.
Kreativ förstörelse i vardagen är också ett bra sätt att släppa ut den enorma kraft vi har inom oss.
Post a Comment
<< Home