Ryssarna visar vägen

Bloggandet här har gått på sparlåga, delvis för att jag på sistone tyckt att livet varit oförskämt gott, men också för att denna goda tillvaro dessvärre inte sett så många nya innovationer eller fenomen att glädjas över. Detta utbyttes dock av ett formligt jubel igår (jag skrek av glädje tills jag blev hes) när jag såg den nya bomb Ryssland har skapat - Alla bombers fader.

Detta teknologiska mästerverk använder nanoteknologi för att skapa en form av explosion som är fullkomligt förödande i sin storhet. Enligt uppgift ska den vara fyra gånger starkare än USA:s motsvarande moder till alla bomber, och den förmår slå ut allting i en diameter av 600 meter. Tänk Er den fiende som listigt attackerar Ryssland för att sedan se sig sönderslagen av ett regn av dessa explosioner! Känner Ni inte som jag den glädje över att denne fuling inte bara får en näsbränna, utan ett rejält benbrott? Hut går hem, och med detta visar Ryssland var skåpet ska stå.

Det enda problemet med denna finurligt hopkomna tingest är att Sverige inte på långa vägar har skapat något liknande. När Alliansen tillträdde var jag full av tillförsikt om vart det hela skulle barka. Inte bara skulle vi få en rejäl skola igen, vi skulle också få ett starkt försvar och lägga de första murstenarna till det bygge jag kallar Stålborg Sverige. Detta har dock inte hänt. Nu när Alliansen ser de mäktiga ryska explosionerna kanske de tänker om lite, såtillvida de inte övervunnits av den flumvänster och förslag till bantning av försvaret som föreslagits av Stureplanscenter med flera.

Sverige kan göra mer. Vi har mikrosatelliter. Vi kan utveckla Rysslands nanoteknologi och skapa ännu starkare bomber. Än är det inte för sent!



Bild på Alla bombers fader

Mitt glamourösa liv

Ulrika ställer på sin blogg en berättigad fråga:

Varför är människor som talar mycket om glamour oftast så otroligt oglamourösa, medan de som verkligen lever glamourösa liv ser sig själva som vem som helst?

Sedan påpekar hon att hennes eget liv är "sådär". Nu kanske jag också borde säga så för formens skull, men låt Er inte bedras! Mitt liv är annat än oglamouröst! I själva verket lever jag ett liv som är så fyllt av glamour att jag inte vet hur mycket jag bör krusa mina läppar för att visa att jag njuter av detta faktum. Mitt liv är nämligen fyllt av det härligaste innehåll:

• Sara och Charlotta. Sara är en fornnordisk, germansk skönhet - en valkyria med stor barm, breda höfter och mjuka former som skulle locka vilka unga hanar som helst - men hon är min, och det med besked! Hennes blonda, svallande hår rör sig som böljande vågor när vi är ute och går, och min manlighet kunde inte sättas mer i relief av denna underbara, svällande femininitet! Charlotta, en chokladbrun skönhet ursprungligen från Chile, äger inte samma former, men ett underbart ansikte och en elegans som ingen annan representant för kvinnosläktet torde uppvisa. De klär sig båda formidabelt, och behagar mig utan gräns eller avundsjuka. Jag får lust att brista ut i klingande skaldekonst när jag är med dem, och deras utseendemässiga skillnader är som den vackraste "ying-yang"-symbol.
• Görans kokkonst. Göran är visserkligen inte kock, men han är en välkommen gäst i huset som lagar de läckraste rätter när vi alla är samlade. Han gör grekisk mat som en infödd, skapar en fusion av svenskt och thailändskt, och håller nu på att lära sig göra libanesisk meze! Många gånger har jag prisat Görans matlagning, men som den blygsamme man han är säger han alltid bara att han "håller på att lära sig". Vilken storhet, och vilken glamour!
• Intellektuell samvaro När "gänget" samlats - Göran, Anders, Sven, Mattias m.fl. - är det dags för samkväm som gläder hjärna som hjärta. Mina vänner talar alla mer eller mindre en lärd svenska vars blotta meningsuppbyggnad ger ilningar av vällust, och när de talar är det teorier på hög nivå. Vi talar om allt från kosmologi till kvantmekanik, teologiska spörsmål om olika traditioners änglasyn till hur en traktormotor är uppbyggd.
• Mina resor - en resa till Svegs nationalpark är för mig lika härlig som mina resor till Prag, Warsawa, Paris eller Madrid. Jag åker några gånger per år (förra året rentav till Orienten!), tittar runt och suger i mig främmande seder, bruk och språk! Utan att bre på om detta för andra njuter jag av andra platsers atmosfär, arkitektoniska detaljer och gästvänlighet. Men vad kan andra länder och städer ändå sätta emot Svea rikes natur, där björkskogar bjuder skugga och granar på fjäll visar på en hård värld med björnar, renar och ripor? Jag ser ett norrsken och förundras, jag ser glittret i en sjö en vårmorgon och känner mig borta i evighetskänslor.

Så, det är mitt liv - fyllt av glamour, och alldeles underbart!

Hur man undviker framtida våldsbrott

Igår infann sig en stor sorg när jag insett vad som hade inträffat i USA. Jag läste så på morgonkvisten följande i DN:

"Han var alltid så tyst och sa aldrig någonting. När några av oss försökte att vara trevliga mot honom för att locka fram honom ur skalet så svarade han aldrig. Så här i efterhand så kan man se hur han passade in i bilden av en 'skolskjutare'", skrev en av Chos tidigare klasskamrater på en hemsida."

Det är just det - bilden av en skolskjutare. FBI har s.k. gärningsmannaprofiler och jag menar att polisen såväl i USA som i Sverige borde ha galningprofiler, där man utifrån ett antal parametrar kan räkna ut hur trolig exempelvis en skol- eller caféskjutning kommer att bli. Finner man då att sannolikheten är för stor tar man in den misstänkte och hjälper denne ta bort tendensen. Vi kan inte vara för mjäkiga i detta sammanhang utan måste satsa på tung beteendeförändring. Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet.

Hade detta system funnits hade inte gårdagens tragedi inträffat.

(Nu åker jag till Danmark några dagar.)

Effektivitetens och rationalitetens triumf

En dag när jag drack en kopp thé och lade ett puzzle, drömde jag mig bort en aning och funderade på den underbara destruktiviteten igen. Som jag tidigare påpekat är en grundläggande destruktivitet nödvändig för att stark kreativitet ska kunna bryta fram och omskapa världen. En vacker metafor för detta är slakten. Genom att använda våld mot djur, som uppstod tidigare i evolutionen och därmed inte kan göra anspråk på samma rättigheter som det nya stjärnskottet människan, skapar vi sedan matvaror av de härligaste slag - rullader, skinka, korv, biff, köttfärs, paté, gåslever - som vi äter upp under stor njutning. Förutom smaken kan vi känna ett lätt rus över vår kontroll över resten av naturen. Läsaren krusar säkert läpparna över denna härlighet, och funderar på vad en sammankoppling med detta och modern vetenskap kan göra?

Ett av svaren, som jag för övrigt finner stor skönhet i, är svintorn. Denna makalösa anordning består av 622 meter höga torn där man producerar svin en masse. Tornen är självförsörjande och på de övre våningarna finns dammar för fisk som sedan blir mat åt svinen. För närvarande ska man alltså bygga upp 76 sådana torn för att kunna föda stora delar av Europa. Tanken svindlar!

Läs mer här om svintornen i Holland

Tänk Dig att dessa torn tar bort svältproblemen i världen, och människor kan äta så mycket kött de önskar. Vad ska vänstern då hitta på för anledning att göra världen sämre? Växthusteorin är ju sedan länge borta ur leken och förfäktas bara av ett litet antal s.k. "alarmister" som resten av forskarvärlden skrattar åt. Min tro på människan är dock stark. Jag tror att vänstern kommer att erkänna sina fel och börja festa på allt gott kött, precis som vi andra!

En sak bekymrar mig dock. Dessa svintorn kommer bara människan indirekt till del genom köttet som produceras där. Men när nu svinen får sin mat producerad i tornen, borde inte människor i sin tur också kunna få sin mat direkt i tornen, så att säga? Borde de inte bli 200 meter högre så att företag kan ha sina kontor på de översta våningarna? Det skulle vara en vacker symbios med de andra delarna i näringskedjan, och en fin symbol för det faktum att vi evolutionärt sett så att säga är skapelsens krona. Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet.



Bild på svintorn

Bloggmobbningen av Tobias Struck

När Tobias Struck ger sig in i bloggdiskussionerna (och han är flitigt förekommande!) dyker med jämna mellanrum diverse löst folk upp och kallar honom "galen", "psykopat", "schizofren" eller säger att han inte har "alla skruvar fastsatta" (om jag minns rätt). Troligen har han nu tröttnat på detta och därför publicerat ett inlägg om hur det är att vara en outsider.

Detta fick mig att tänka på hur jag själv blivit bemött. Jag har av mina motståndare givits följande epitet:

• Galning
• "Tok som kläcker ur sig språkligt svulstiga utsagor av den mest bisarra karaktär"
• "Jävla idiot"
• "Svampfjant" (faktiskt, för att angripa professionen och intresset mykologi)
• Sorglig företrädare för Sveriges intellektuella bakvatten

Men, för att kompensera, vill jag också berätta om de goda ord som lagts om mig (och som fortsätter dominera min tillvaro):

• "Stålhårt manlig, men ändå med ett hjärta av guld" (Sara i förrgår)
• "Snygg och väldigt ungdomlig trots sin ålder"
• "Vetenskaplig ut i fingerspetsarna"
• "Ett djupt analytiskt sinne, gnistrande intelligens, vältalig - kort sagt, en av de största talangerna jag träffat"
• "Jävligt rolig och filosofisk"
• "En man jag tagit djupt intryck av, och hoppas kunna lära mig mer av"

Tänk på det nästa gång Du blir kallad galning. Du tillhör avantgardet, den grupp som kommer att ta över och bli störst. En dag kommer hyllningarna och då kan Du skratta åt alla dumheter folk sagt åt Dig.

Växthusteorin under hård press

Det slår mig gång efter annan vilka goda argument motståndarna mot växthusteorin har, och hur rent aggressiva och osakliga dess förespråkare är. Anledningen är inte förvånande. De som har argument kan ta det lugnt, medan de som går på känslor bara kan arbeta upp ilska och säga de mest förfärliga saker.

Hursomhelst, på CLK Aqurettes utsökta blogg hittade jag dels en rapport som tar upp alarmisternas propaganda, dels vederlägger Danne Nordling slutgiltigt teorin på sin blogg. Kommer växthusteoretikerna att hämta sig efter detta? Troligen inte, men vänta Er bara än mer aggressivitet och icke-argumenterande!

Wille fablar om öde och val

Wille Fahler har en något ironisk kommentar om kvinnors tal om öde på sin blogg, där han han med stor ordekvilibrism visar hur han övertygade en vacker dam om det tokiga i att tro på ödet, och liberalismens syn på det hela. När han hade pratat färdigt, svarade hon omedelbart att detta var bland det finurligaste hon kunnat tänka sig.

Jag menar dock att ett sådant synsätt är falskt! Wille vill få det till att den legendariska ödeskraften bara lägger upp en person som man sedan, i brist på bättre, får ägna sig åt. I själva verket kan man mycket väl förena ödestro med den mytiska tron på ett val, nämligen genom att tänka sig att ödet lägger upp åtskilliga av de mest förunderliga partners, från vilka man sedan kan välja och vraka så att det står härliga till. Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet.

Jag undrar vad Willes och kvinnan hade svarat om jag kommit in, glad i hågen, och lamslagit dem både med detta resonemang?

Nu undrar Du kanske om jag verkligen tror på ödet. På detta måste svaret i viss mån bli nej. Jag är fast förankrad i vetenskaplighetens mylla, och där förekommer vare sig dumheter som öde eller "fritt val". Universums naturlagar samverkar i skön harmoni till att skapa de kausala kedjor som slutligen visar sig som "val", eller kanske den underskönaste kvinna som skrockar om liberalism och öde. Denna gemensamma kausalkedja, som går tillbaks till universums början, kanske kan kallas Universums Öde? I denna mån tror jag på ödet, och i denna mån har jag fått uppleva de vidunderligaste kontakter och sexuella eskapader!