Jag och lycka

Jag är verkligen sjukt lycklig. Hur ofta har jag inte tänkt på hur välbelönad jag blivit av livets lotteri, med ett gnistrande intellekt, en kropp som ställt till med mycket rabalder hos det täcka könet och en personlighet som tillfredsställer gammal som ung, fattig som rik, hög som låg. Kort sagt: jag har inget att klaga på hos den del av världen som är jag!

Nu kanske Du frågar Dig om jag inte är missnöjd med något. Svaret på den frågan måste vara att det är jag, men tänk så ofta sådana tankar bara förskjuts ut i medvetandets gränsmarker medan jag njuter av en kopp thé, en god bok och eftermiddagssolens strålar strömmande in över verandan, eller umgås med Göran, Anders, Mattias, Sven och de andra! Mitt liv är så oförskämt bra att jag bara kan lapa i mig, djupt njuta och önska att fler hade fått det som jag. Jag är nämligen en altruist av rang, som önskar att världen och mänskligheten ska få flöda av mjölk och honung. Tyvärr står somligt i vägen för denna min strävan, såsom sossarna och de mörka krafter som drar i dem likt trådar till marionettdockor, men lita på att detta hinder en dag rycks undan.

Jag är en obotlig optimist. Flera av mina förebilder - Thor Heyerdahl, Sture Allén, Christer Glenning och Deepak Chopra - har alla haft just optimismen som ledstjärna. Vår grupp av mänskligheten må ha varit på utdöende, men nu kommer vi tillbaka som en dundrande tidvattenvåg med vår glädje, önska att hjälpa och outsinande godhet.

Jag är sjukt lycklig. Jag tror på mänskligheten, på destruktivitet som fader och konstruktiviteten som son, på liberalism uppblandad med gamla kloka värderingar, på allas rätt att leva ett oförskämt gott liv.

Jag är helt enkelt en man som lever upp till den objektiva moralen att ge hundrafalt tillbaka till universum, en entitet jag älskar!

Folkpartiet dras mellan Stålborg Sverige och Mörkerlandet

Folkpartiet Liberalerna har de senaste året helt enkelt fått mig att skaka bekymrat och ofta upprört på huvudet. Nu kommer man så med ett förslag om litterär kanon i skolan. Staten ska berätta för Dig vad som ska läsas, och de tror att de vet bättre än Dig. Mot detta står jag upp och säger: Nej!

Upprörande dröm

Efter att ha haft en mycket trevlig kväll med litteratur och aningen för många koppar thé slumrade jag sedermera till och hade en dröm som gjorde mig beklämd. I drömmen slog jag upp DN och såg en artikel vars början liknade denna:

Skönhet väcker starka känslor



Arne Lotbrandt vill inte hyckla och låtsas som att han inte känner till att de flesta tycker att han är snygg. Men det förväntas man att göra, säger han. I en ny artikelserie skriver Insidan om hur utseendets betydelse.

Ja, Du såg rätt. Så hemsk var min dröm. I drömmen slängde jag ifrån mig tidningen, hämtade bensin för att elda upp den i ett explosionsartat förlopp, och lyckades sedan ta mig till Stockholm med hjälp av ett mystiskt tyskt ubåtsteam som jag aldrig riktigt greppade. Där bombarderade jag sedermera DN med en gammaldags katapult, som sköt stenbumling på stenbumling mot huset tills det var helt demolerat. Efter detta gick jag runt och skruvade loss brunnslock för att försöka översvämma staden. Jag är medveten om det tokiga i att tro att en stad skulle kunna översvämmas av detta, men betänk att det var en dröm!

Det som slog mig i drömmen var den moraliska upprördheten. Det börjar gå för långt nu, när DN allt mer går emot objektiv moral och allmän klokhet. Kanske var det detta jag erfor, men på ett mer poetiskt, förfinat sätt som det anstår drömmar.

God destruktivitet leder ibland fel - men ändå så rätt

Nuförtiden är det ju förvisso bevisat att gud inte existerar, så man kan tycka det är lite lustigt när människor påstår än det ena, än det andra i Hans namn. Troligen ler Du med mig och krusar läpparna över påståenden om hur Han inverkat i människors liv och tänker visa vart skåpet ska stå på Domens Dag. Samtidigt måste vi hålla dessa idéer högt i någon mening - de är exempel på hur den goda destruktiviteten frambragt den västerländska civilisationen och med den bilar, målningar, datorer... Exemplena kan mångfaldigas, och vi kan bara förundras över allt våra förfäder gjort av såväl som skapelse och förstörelse.

Därför är jag så glad över Guds vredes blogg. Den är litegrann som om en gammal dialekt skulle dyka upp på nytt, ett gammalt språk som berättar underbara och hemska historier. Nog känner man också hur det kittlar av brotten mot den politiska korrekheten, de kraftiga avfärdandena, hur författaren drömmer om jordens förintelse och en ny värld. Språket är dessutom mycket vackert, smaka på och njut av "antikristlig villervalla", "[i]nternet flödar av sodomsajter", "[d]en Allsmäktiges knutna hand är lyft".

Sällan möter jag en person som så omfamnar destruktiviteten på samma sätt som jag gör. Det är i sanning glädjande, och jag tror denne Jeremia om mycket gott. Tyvärr har hans idéer gått åt helt fel håll eftersom vi idag vet att det som står i bibeln är en fiktion. Men attityden är så fantastisk!



Bild på gud

Förhelgexkursion

Vår trevliga helgexkursion började denna gång tidigare än väntat, redan på torsdag, för att sedan fortsätta framåt till lördagsgryningen. Aldrig har jag varit vaken så länge i ett svep (närmare 48 timmar) och aldrig har jag varit så lycklig tidigare. Oroa Dig nu inte för min hälsa - jag provade på mikrosömn under kortare perioder och var så glad att kroppen inte kan ha tagit skada. Dessutom är den friska luften och det kalla vattnet ute i skogen livgivande som inget annat.

Jag tänkte tillbaka på mitt liv. En gång stod jag som liten påg förundrat och tittade upp mot stjärnorna. Och jag tänkte - hur vore det om jag kunde förstöra det där i ett enda kosmiskt ragnarök och bygga upp något helt nytt? Skulle jag kunna göra det vackrare? Efter att ha lärt mig mer om vår värld inser jag att dess sinnrikhet och fantasifullhet knappast är något vi människor kan återskapa. Men vi kan förstå det, kontrollera det och njuta av tankar om dess förstörelse. Tillsammans är det detta som gör oss mänskliga. Säkerligen håller Du med mig om att så är fallet.

Under detta läger var temat manlighet. Vi lärde av indianerna och provade på krigsdans, bärsärkagång, krigsmålning och att ropa ut vår ilska och destruktion mot himlarymderna. Under granarnas skydd reste sig mäktiga stämmor mot himlen. Muskler spändes, senor sträcktes och färger med urgamla anor på våra kroppar visade på mod, mannakraft och ära. Efter detta tog vi ett bad i en närbelägen göl och Anders anmärkte att alla känslor av bitterhet och tristess var som bortblåsta.

Efter en lång period i detta tillstånd var det på sätt och vis sorgligt att komma hem. Men jag känner hur min förmåga att leva i samhället förbättrats, samtidigt som jag också är mer kritisk mot detsamma än tidigare.

Vårt släktskap ses genom nedbrytningsprocesser

Förruttnelse och andra former av naturlig nedbrytning är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Visserligen gläder det mig icke när jag känner en obehaglig doft från kök eller badrum, men jag blir mycket förnöjd när jag ser likheten med andra biologiska fenomen. Eller vad anser Du om följande:

• Kokt ris som ruttnat - jag hade lite ris i en kastrull som jag glömde på spisen. Så när det en dag helt plötsligt luktade katturin i köket förundrades jag. Visserligen är katter och ris släkt på ganska långt avstånd, så det är inget märkligt. Men naturens förunderlighet!
• Purjolök som blivit dålig - det ser ut som att den svettas! Detta har dock inget att göra med vårt släktskap, utan bara det faktum att den torkar och gör sig av med vätska från cellerna.
• Håriga tomater - en av de få sorters mögel som faktiskt får mig att skratta! Jag tycker alltid det är mycket komiskt.

Vidare blir jag alltid en smula filosofisk när jag ser fil, en till synes homogen substans, som upplösts i helt olika delar med olika former och färger. Inte konstigt att grekerna funderade över vad ursubstansen var, kan man göra annat än förvånas?